Nu är det gjort. I måndags började min syster processen med aborten. Tog tabletter för att utvecklingen av fostret skulle avstanna och så att kroppen skulle stöta bort det. Och i onsdags avslutades allt. Åkte med henne till sjukhuset för att hon skulle fullfölja aborten. Efter en timme, strax efter att hon fått en morfin-spruta, för att vattnet tryckte kom fostret ut. Sen en och en halv timme senare plockade de ut moderkakan, den hade lagt sig på en "hylla" inne i livmodern och ville inte komma ut av sig själv. Pratade med mamma om det igår. Hon berättade att hon hade gråtit och sörjt en del. Hon kände att hon nog var redo att bli mormor. Började se alla barn och mormödrar runtomkring henne och längtade tills det var hennes tur.

För oss var det vår nya familjemedlem, inte bara ett foster som man kunde behålla eller ta bort. Men det var ju deras beslut. Så vi får bara acceptera det och hoppas att de blir redo i framtiden.

Min kille och jag funderar ju på att bli föräldrar. Men känns som om innan vi genomför den idéen är det nog bäst att vi sätter oss ner och pratar igenom hur vi ska ha det i framtiden...

Den senaste månaden skulle jag säga. Har vi bråkat nästan varannan till var tredje dag. Ofta för att han blir så lättstött för småsaker. Idag började han bråka och gnälla för att jag undrade varför inte han kunde ta disken. När han frågade om jag kunde ta den. En sån enkel fråga gör att han går in i försvarsläge och gnäller om att han tog den sist. Eller att mina saker är ivägen, när jag lagt dem på ställen han aldrig är på eller utrymmen han sagt det är okej att jag använder.

Han vet att jag ogillar när folk flyttar på mina saker. Speciellt utan att tala om vart de la dem senare. Och att jag lägger saker där jag känner att de ligger bra för nästa gång jag behöver dem, men på samma gång inte ligger ivägen för honom. Men ändå ska han flytta mina saker utan att säga varför och vart de tog vägen sen. Så jag får leta efter dem superlänge i onödan för han glömmer vart han la dem. Ber han mig bara plocka undan lite så gör jag det så fort jag har tid och kan. Men för honom ska allt göras nu eller så flyttar han dem bara.

Det känns som om jag är mer mamma till honom än flickvän. Och det är inte bara jag som tycker det. Min syster har börjat fråga om han är den rätte... Jag börjar tvivla lite. Han har sina ljusa sidor men som det är nu överväger de inte allt det jobbiga. Det känns som om det alltid är jag som måste komma med en lösning på problemen och han som bara påpekar dem och gnäller utan att försöka lösa något. Trött på att inte veta om det är en dålig dag eller en bra. Kan börja hur bra som helst sen om jag säger något fel kan allt vändas till något han missförstår eller tolkar på ett visst sätt och resten av dagen är förstörd.

Tänker prata med honom imorgon om hur framtiden ser ut och berätta hur jag känner. Och fråga hur han känner, tycker och tänker.

Nu funderar hon på att kanske behålla barnet ändå, mest för att reta sin kille verkade det som. Vet inte hur lång tid de har kvar innan de måste bestämma sig. Men hoppas de bestämmer nåt tillsammans som båda är nöjda med.

Sover dåligt och får nervösa attacker. Vet inte varför...

Bråkade med min kille i går. Blev irriterad på honom och åkte till min syster och hade filmdag med henne, kollade på Pelle Svanslös och phantom of the opera. Då berättade hon att de har bestämt att inte gå vidare i graviditeten. Hennes kille och hans familj är nog en stor anledning till att de bestämde så. Han kände sig inte redo och det känns tråkigt men det är upp till dem. Så får hålla tummarna att det går bra och att de inte ångrar sig när det är gjort.

Jag och min kille försöker fortfarande att bli gravida. Men är för tidigt än för att veta hur det har gått. Verkar som om jag kanske blir den som får barn först. Även om det inte är en tävling.

Håller tummarna!!!