Den som inte vill läsa om hur irriterad jag är på min kille ska inte fortsätta att läsa!!!

Jag och min kille har varit tillsammans i över tre år och på sista tiden, sen mitten av juli, har vi börjat glida isär och börjar irritera oss på saker den andra säger och gör. Det gick så långt att i början av augusti så gjorde jag slut med honom för att jag tröttnade på att ständigt behöva tassa på tå runt honom och behandla honom mer som min son än mannen jag förlovat mig med. Vi valde att ge det en chans till, men efter uppbrottet har det gått i vågor. Ingen av oss har riktigt fått tillbaka tilliten till den andra och oron att vi ska göra slut igen hänger över allt vi säger och gör.

Att han ständigt säger saker som "jag kan förlåta dig för mycket men just det kommer jag aldrig förlåta dig för" gör inte att man blir mer sugen på att försöka att få förhållandet att hålla! Det underlättar ju inte att jag är 4 månader gravid med hans unge!!! Eller att han sa att om vi inte skulle vara tillsammans så tyckte han att jag skulle göra abort, vilket jag aldrig skulle göra!!! ALDRIG I LIVET!!! 

Hela hans familj skyller hela uppbrottet på mig och uppmanar honom om att inte lita på att vi kommer att vara tillsammans utan behålla den gamla lägenheten när vi köper en tillsammans och annan skit. Hans och hans familjs syn på hur man hanterar jobbiga saker är helt tvärt emot hur min familj gör. I hans familj håller man allt för sig själv och är super- långsinta, helst ska man dra upp bråk från 100 år tillbaka och börja bråka om dem igen. Medans i min familj pratar man ut om dem och sen är det klart. Man drar inte upp gammalt groll. Just nu sitter han och skriver massa taskigheter till mig på mobilen. Blir så arg att jag bara vill slå till honom. Tur för honom så kan jag inte det, för vi inte bor ihop för tillfället!

Vi ska bli föräldrar om 5 månader så om han ska fortsätta att vara en finne i röven på mig kommer jag inte orka med honom. Ibland verkar det som om han är avundsjuk på bäbisen. Hur dumt det än låter så verkar han ha nåt agg mot vår ofödda bäbis. Han beter sig som en gnällig unge som inte får tillräckligt med uppmärksamhet. När vi inte är med varandra så klagar han på det och när vi är med varandra så gnäller han bara för att jag är extra känslig när det gäller att trycka på min mage och lägga all sin tyngd på mig när han kramas och myser i soffan. För det första så är jag ganska liten och klen och för det andra väger han en del och är inte särskilt smidig/försiktig när han försöker gosa. 

Inte bara han som har ändrat humör. Mitt humör är ofta i botten när vi träffas, han blir så defensiv och tror att alla vill honom illa så fort man öppnar munnen. Vilket irriterar mig massor. Kan inte träffa mina kompisar tillsammans med honom utan att han ska göra stämningen konstig och få alla att vilja gå därifrån. Ställer jag en fråga på sms som jag uppfattar som ofarlig och bara nyfiken kan man råka starta ett bråk för att han missförstår. Det är bara honom jag är extra irriterad mot, så det måste ha nåt att göra med oss för ingen annan lyckas göra mig så förbannad. 

Har kännt mig trött och haft ont i kroppen, speciellt brösten och magen. Känns som när det är den tiden i månaden. men värre för det tar inte slut efter några dagar. Enligt boken jag fick hos barnmorskan kommer det vara såhär minst till vecka 12, om inte längre :( så har 6+ veckor till av trevlig smärta i kroppen. Men ser fram emot graviditeten, men kommer nog inte vara lika peppad längre fram när jag är större och tyngre. Så ja, jag är 5 eller 6 veckor gången. Kommer vara lite mer än halvvägs vid jul.

Lite orolig hur jag ska överleva vintern, hade tänkt åka skidor/ snowboard i vinter, men får nog hoppa det i år :( förra året åkte vi inte mycket alls och jag var så ledsen. Var några dagar i branäs men ville åka mer. Älskar att få åka hela dagen och sen komma in i stugan och ha ont i hela kroppen av kylan och av att ha varit ute hela dagen. Då har man förtjänat att ta en varm skön dusch och sitta framför brasan och dricka varm choklad eller te. Saknar det så :(

Men nu är det sommar och träffade kompisarna igår, var superlänge sen jag såg vissa av dem. Blir så när man har olika scheman och bor en bit ifrån varandra. Tog med våra hund när jag hälsade på henna hos en kompis föräldrar för deras årliga sommarfest. Alla älskade henne och hon charmade alla med sitt gulliga tryne och busiga påhitt. Undrar hur hon kommer reagera när hon blir "stora syster". Just nu är hon SUPER överbeskyddande av mig och ska hålla koll på mig hela tiden. Går jag ner för trappan och hon inte följer med står hon och skäller tills jag kommer tillbaka. Samma gäller om hon är ute i trädgården och jag går in. Knäppis hund! 

Nu är det gjort. I måndags började min syster processen med aborten. Tog tabletter för att utvecklingen av fostret skulle avstanna och så att kroppen skulle stöta bort det. Och i onsdags avslutades allt. Åkte med henne till sjukhuset för att hon skulle fullfölja aborten. Efter en timme, strax efter att hon fått en morfin-spruta, för att vattnet tryckte kom fostret ut. Sen en och en halv timme senare plockade de ut moderkakan, den hade lagt sig på en "hylla" inne i livmodern och ville inte komma ut av sig själv. Pratade med mamma om det igår. Hon berättade att hon hade gråtit och sörjt en del. Hon kände att hon nog var redo att bli mormor. Började se alla barn och mormödrar runtomkring henne och längtade tills det var hennes tur.

För oss var det vår nya familjemedlem, inte bara ett foster som man kunde behålla eller ta bort. Men det var ju deras beslut. Så vi får bara acceptera det och hoppas att de blir redo i framtiden.

Min kille och jag funderar ju på att bli föräldrar. Men känns som om innan vi genomför den idéen är det nog bäst att vi sätter oss ner och pratar igenom hur vi ska ha det i framtiden...

Den senaste månaden skulle jag säga. Har vi bråkat nästan varannan till var tredje dag. Ofta för att han blir så lättstött för småsaker. Idag började han bråka och gnälla för att jag undrade varför inte han kunde ta disken. När han frågade om jag kunde ta den. En sån enkel fråga gör att han går in i försvarsläge och gnäller om att han tog den sist. Eller att mina saker är ivägen, när jag lagt dem på ställen han aldrig är på eller utrymmen han sagt det är okej att jag använder.

Han vet att jag ogillar när folk flyttar på mina saker. Speciellt utan att tala om vart de la dem senare. Och att jag lägger saker där jag känner att de ligger bra för nästa gång jag behöver dem, men på samma gång inte ligger ivägen för honom. Men ändå ska han flytta mina saker utan att säga varför och vart de tog vägen sen. Så jag får leta efter dem superlänge i onödan för han glömmer vart han la dem. Ber han mig bara plocka undan lite så gör jag det så fort jag har tid och kan. Men för honom ska allt göras nu eller så flyttar han dem bara.

Det känns som om jag är mer mamma till honom än flickvän. Och det är inte bara jag som tycker det. Min syster har börjat fråga om han är den rätte... Jag börjar tvivla lite. Han har sina ljusa sidor men som det är nu överväger de inte allt det jobbiga. Det känns som om det alltid är jag som måste komma med en lösning på problemen och han som bara påpekar dem och gnäller utan att försöka lösa något. Trött på att inte veta om det är en dålig dag eller en bra. Kan börja hur bra som helst sen om jag säger något fel kan allt vändas till något han missförstår eller tolkar på ett visst sätt och resten av dagen är förstörd.

Tänker prata med honom imorgon om hur framtiden ser ut och berätta hur jag känner. Och fråga hur han känner, tycker och tänker.

Nu funderar hon på att kanske behålla barnet ändå, mest för att reta sin kille verkade det som. Vet inte hur lång tid de har kvar innan de måste bestämma sig. Men hoppas de bestämmer nåt tillsammans som båda är nöjda med.

Sover dåligt och får nervösa attacker. Vet inte varför...

Bråkade med min kille i går. Blev irriterad på honom och åkte till min syster och hade filmdag med henne, kollade på Pelle Svanslös och phantom of the opera. Då berättade hon att de har bestämt att inte gå vidare i graviditeten. Hennes kille och hans familj är nog en stor anledning till att de bestämde så. Han kände sig inte redo och det känns tråkigt men det är upp till dem. Så får hålla tummarna att det går bra och att de inte ångrar sig när det är gjort.

Jag och min kille försöker fortfarande att bli gravida. Men är för tidigt än för att veta hur det har gått. Verkar som om jag kanske blir den som får barn först. Även om det inte är en tävling.

Håller tummarna!!!

Just nu är större delen av det jag pratar om bäbisar och syrrans graviditet. (Med familjen) Var hemma hos henne i går för att hon fick ont i magen och den krampade. Men tror att det var för att hon behövde prata av sig efter första ultraljudet. Hennes kille ville inte alls vara med och prata, efter en stund gick han ut i tv-rummet och kollade högljutt på tv. Han har nog inte hunnit smälta det än, att han förmodligen ska bli pappa innan året är slut.

Min kille blev lite sur över att jag åkte hem till min syster bara för att hon hade lite ont i magen. Men jag tycker nog det är lika spännande och läskigt som min syster och hennes kille. Hon är ju min lilla syster, även om jag inte alltid älskade henne (eller ens ville ha henne som syster ibland när vi var yngre) och jag vill gärna ta hand om henne om jag kan. Spelar ingen roll att hon inte skulle gjort så för mig om situationen var tvärtom.

Bara för att min killes familj knappt pratar med varandra och gör helknäppa val när det gäller att "ta hand om familjen" så betyder det inte att alla familjer gör så. Skulle aldrig i livet vilja ha hans familj om jag så fick betalt. Det är inte så en familj ska bete sig eller prata med varandra. Ser inte fram emot att våra familjer ska mötas. Eller att ha dem som svärföräldrar, men det ska nog gå bra. Hoppas jag...

Har haft föräldrarna över på besök och fått hjälp att riva bort gräset i "trädgården". Var tvungna att riva bort den gamla gräsmattan för att kunna lägga ut ny senare. Våran hund gillade inte att grannarna och deras hund var ute i deras trädgård. Hon skällde på dem och höll på. Men de bara skrattade åt henne och försökte att hälsa.

Efter maten (fyllda paprikor och kladdkaka med glass och grädde) tog vi en promenad med skruttan i närheten av där vi bor. Hunden blev överlycklig när hon fick springa fritt och nosa på allt. Nästa helg blir det att ta i tu med förrådet och organisera det. Kanske lägga ut ny jord för gräsmattan som kommer om två veckor. Efter en slitsam dag är det äntligen dags för lite lugn och skön vila. Godnatt.